Ungdomsroman

Pojken som kallades det

Jag valde att läsa en bok som heter Pojken som kallades det. Anledningen till att jag valde just denna bok är nog framförallt för att jag själv är mamma och inte kan förstå hur man kan göra så mot sitt barn. Jag förstod när jag läste baksidan på boken att jag skulle få en problematisk läsning. Förmodligen en del tårar och kanske en del hat? Det fick jag snabbt svar på.
Boken handlar om en pojke som heter Dave. Han bor med sin mamma, pappa och sina bröder. Dave var från början sin mammas favorit och hon var så snäll mot honom. Men plötsligt händer något man aldrig trodde skulle hända. Han blev mer och mer misshandlad av sin egen mamma. Han blev slagen, fick bo i källaren och fick nästan ingen mat alls. Redan här hade det gått så långt för mig att jag bara ville slänga boken och aldrig mer höra talas om den igen. Men jag förstod att jag måste ta mig igenom boken. Man kan ju fråga sig vad det var som gjorde att Daves mamma började behandla honom illa? Han kanske har betett sig illa i skolan, dåliga betyg. Jag vet inte ens om han hade gjort något, eller hon bara en dag flippade ur. Om Dave hade tur kunde han få resterna av sin familjs mat, men hade han otur eller hade varit olydig fick han ingenting. Dave gick fortfarande i skolan och varje dag blev lärarna mer och mer misstänksamma mot hans blåmärke som hans mamma hade orsakat vid slagen. Dave förnekade alltihopa och försökte jämt dra sig ifrån när lärarna började ställa frågor om hemmet och hur Dave egentligen mådde. Hade jag varit lärare på den skolan hade jag genast börjat luska lite mer inom detta. Kanske var det något de redan gjorde. Han mådde så pass dåligt att han började stjäla mat från andra barn i skolan. Det är ju inte så konstigt för han visste ju inte om han skulle få någon mat när han kommer hem. Jag hade själv också börjat stjäla mat. Så jag tycker Dave gjorde rätt. Han hade inte överlevt om han inte fick i sig mer mat än hans mamma gav honom. Tyvärr misstänkte hans mamma att han hade gjort detta och bad honom spy upp maten för att sedan tvinga honom att äta upp den igen. Hur sjukt får man lov att vara som person? Hur kan man njuta av att se någon lida på det viset? För hon måste ju ha njutit? Hur kan man annars fortsätta med all denna misshandel? Känns fortfarande lite mystiskt för mig att hon först älskade Dave överallt annat och sedan började misshandla honom. Kan psykiska sjukdomar bara komma så över natten? Detta är något som jag har tänkt på genom hela boken, och även nu efter att jag har läst klart den. All denna misshandel, både psykiskt och fysiskt pågick länge. Men en dag tar skolan tag i det och tillkallar polis. Polisen gör en snabb utredning och hjälper Dave. Han skulle äntligen bli fri från allt skit han fått utstå. Han skulle få komma till ett barnhem. Äntligen skulle han få en varm säng, rena kläder och mat i sin mage. Allt skulle ordna sig för honom.

Detta var en mycket gripande bok. Kan ärligt säga att den fick mig att gråta många gånger. Gick ibland så långt att jag gick in i sovrummet där min son sover och pussade honom försiktigt på pannan. Detta var en lång bok att ta sig igenom. Jag personligen fick ta många pauser i boken. Både för att jag skakade av ilska men även kunde känna hur Dave led. Fick hämta andan och sedan börja läsa igen. Detta är en verklighetsbaserad bok skriven av Dave Pelzer. Jag tycker det är en bok som alla borde läsa. Tycker speciellt det är en bok som lärarna antingen läser högt ur eller låter eleverna själva läsa på lektionstid, då detta faktiskt händer fler än man tror. Ser man att en person i sin närhet mår dåligt, tveka inte att prata med personen. Fråga hur han/hon mår. Du kan hjälpa en person lika brasom skolan hjälpte Dave.