Rädslan
En dag kunde han inte andas ordentligt. Jag hörde hur det rosslade från lungorna på honom. Jag tänkte för mig själv, vad ska jag göra? Vad är det för fel på honom? Jag fick snabbt släppa all oro och rädsla och försöka hjälpa honom. Jag tog upp honom i knät och ringde efter en vän som fick komma hit och hjälpa mig. När min vän äntligen öppnade dörren till min lägenhet, kallade jag på henne, kom fort. Hon tittade på honom och sedan på mig. Jag kände hur paniken steg. Jag blev kallsvettig, nervös och började skaka. Såg även hur min väns kroppsspråk förändrades. Då insåg jag att detta kan vara illa. Jag släppte ner honom på golvet och lät honom leka medans jag hämtade vatten. Sa till min vän att du stannar du hos honom hela tiden. Det lovade hon såklart att hon skulle göra. När jag kommer tillbaka med hans vatten såg jag hur han log mot mig. Kollade i hans ögon och vilken glädje de utstrålade. Paniken la sig för tillfället, tills jag tittade på hans mun. Den var alldeles blå runt läpparna, inte på, men runtom. Bad min vän att fort ringa ut till akuten. Hon förklarade vad vi hade sett och att han låter rosslig i andningen. När hon hade lagt på telefonen vänder hon sig om till mig och säger, packa en väska så kör jag fram bilen. Vi måste till sjukhuset direkt. Väl framme vid sjukhuset möttes vi i dörren av tre långa herrar, jag la extra märke till den ena, han hade långt mörkt hår och en mörk mustasch. Han talade långsamt och väldigt mörkt. Han berättade att han ville ta ett EKG på hjärtat och även kolla syresättningen. Det ville han göra för att försäkra sig om att han fick tillräckligt mycket syre till hjärtat. Vi fick följa med in i ett vitt rum. Där stod en maskin redo att kopplas till min lilla kille. Den mörka herren började klä av honom och sätta fast massa sladdar med hjälp av sugproppar. Han förklarade att det var maskinen som skulle ta ett EKG på hans hjärta. Han satte även en sladd på hans tumme med hjälp av en klämma. Det var till syresättningen sa han. Efter 20 minuter var han klar med sitt EKG och syresättningen, då var det dags att bli skickad till röntgen. Jag blev nervös och tänkte, nej nu har dem hittat något fel på honom. Det kom en doktor och hämtade honom, en ung kille med super blont hår och blåa ögon. En mycket trevlig ung man som presenterade sig som Emil Karlsson. Nu åkte de iväg till röntgen, jag och min vän fick stanna kvar på rummet. Det tog inte så lång tid innan de var tillbaka, men vi hade suttit i tystad hela tiden. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Jag tittade på doktorn som kom mot oss med min lilla kille. Han verkade så allvarlig i sina steg. Väl framme sa han, jag har ett dåligt besked.
”Det kan vara cancer”
Orden ekade i mitt huvud, men jag stod blixt stilla. Min vän tog tag i min hand och sa
”är du okej?”
Ja, ja visst sa jag sådär tveksamt. Jag var i chocktillstånd. Sedan utbrast jag i gråt.
Vad hade jag gjort för fel, tänkte jag. Har jag ätit något dåligt under graviditeten? Har jag gjort något annat som inte var bra?
Doktorn tittade på mig och sa, ni kommer att bli inlagda på sjukhuset i förberedelse för en operation. Följ med här ska jag visa ert rum, sade han.
Det var ett helt vitt rum, kändes väldigt kallt och stelt. Inte en enda färg så långt ögat kunde nå. Jag rös till. Dagen gick och det blev nu dags för att lägga oss. Min vän sa hejdå och lovade att komma tillbaka imorgon, det var då han skulle opereras. Jag låg länge och stirrade i taket och bara funderade. Lillkillen sov lugnt och skönt i sin säng. Innan jag visste ordet av det var det morgon och dags för förberedelserna inför operationen. Han blev badad med speciellt medel, fick rena kläder och nya sängkläder. Han lades ner i sängen, och knappt 5 minuter efter kom 2 grönklädda män in och hämtade honom. Jag följde med och förstod nu att det var dags. Han kördes in i ännu ett vitt rum, men i detta rum fanns det en enorm lampa, maskiner och sprutor. Jag tog lillkillens hand och höll honom försiktigt, berättade samtidigt hur mycket jag älskar honom. Doktorn gav honom en spruta och plötsligt sov han. Tårarna rann ner för min kind när jag lämnade rummet och överlät min lillkille till doktorerna.
Utanför rummet stod min vän som genast gav mig en kram och lugnade mig med ord som, det kommer gå bra, han klarar detta. 4 timmar senare var operationen klar och nu var det bara en lång väntan på beskedet. Efter bara 2 dagar fick vi åka hem och fortsätta vänta på beskedet.
Vi återgick till vårt vanliga liv tills vi plötsligt får ett samtal. Det var en herre som sa
”vi har fått provsvaren och det visar ingenting”
Jag tog en lättnadssuck, men alldeles för tidigt
”Vi tror att vi har missat tumören, så ni får komma in idag, så blir det en ny operation imorgon”
Jag tackade för att han hade ringt och rörde inte en min. Jag började packa väskan samtidigt som jag ringde min mamma. Jag berättade att det var dags igen. Hon bad mig möta henne på sjukhuset, så det gjorde jag.
Väl framme på sjukhuset gick vi i korridoren till rummet igen. Det var kväll och nästan ingen där. Så jag och mamma bäddade ner lillkillen och sen gick vi och la oss. På morgonen vaknar vi av att sköterskorna badar lillkillen och byter kläder på honom. Precis som förra gången.
De bad mig och mamma att klä på oss för det var snart dags att gå. Vi skyndade oss och sen tog vi lillkillen och gick iväg. Samma långa väg mot operationen som förra gången.
Denna gång kändes det mycket värre. Så jag sa till min mamma att snart bryter jag ihop. De grönklädda läkarna mötte oss och sa direkt
”ingen får lov att följa med in idag”
Jag pussade honom på pannan och sa, jag älskar dig. Mamma gjorde samma sak. Sen kunde jag inte hålla mig längre, jag började gråta och utbrast NEEJ. Men han rullades in i rummet. Allt jag kunde se var en svart tunnel med ett svagt ljussken. Hjärtat slog nu i 190 och både jag och min mamma skakade av rädsla. Mamma var på väg att säga något, men precis då hör jag hur någon kallar på mig
En dag kunde han inte andas ordentligt. Jag hörde hur det rosslade från lungorna på honom. Jag tänkte för mig själv, vad ska jag göra? Vad är det för fel på honom? Jag fick snabbt släppa all oro och rädsla och försöka hjälpa honom. Jag tog upp honom i knät och ringde efter en vän som fick komma hit och hjälpa mig. När min vän äntligen öppnade dörren till min lägenhet, kallade jag på henne, kom fort. Hon tittade på honom och sedan på mig. Jag kände hur paniken steg. Jag blev kallsvettig, nervös och började skaka. Såg även hur min väns kroppsspråk förändrades. Då insåg jag att detta kan vara illa. Jag släppte ner honom på golvet och lät honom leka medans jag hämtade vatten. Sa till min vän att du stannar du hos honom hela tiden. Det lovade hon såklart att hon skulle göra. När jag kommer tillbaka med hans vatten såg jag hur han log mot mig. Kollade i hans ögon och vilken glädje de utstrålade. Paniken la sig för tillfället, tills jag tittade på hans mun. Den var alldeles blå runt läpparna, inte på, men runtom. Bad min vän att fort ringa ut till akuten. Hon förklarade vad vi hade sett och att han låter rosslig i andningen. När hon hade lagt på telefonen vänder hon sig om till mig och säger, packa en väska så kör jag fram bilen. Vi måste till sjukhuset direkt. Väl framme vid sjukhuset möttes vi i dörren av tre långa herrar, jag la extra märke till den ena, han hade långt mörkt hår och en mörk mustasch. Han talade långsamt och väldigt mörkt. Han berättade att han ville ta ett EKG på hjärtat och även kolla syresättningen. Det ville han göra för att försäkra sig om att han fick tillräckligt mycket syre till hjärtat. Vi fick följa med in i ett vitt rum. Där stod en maskin redo att kopplas till min lilla kille. Den mörka herren började klä av honom och sätta fast massa sladdar med hjälp av sugproppar. Han förklarade att det var maskinen som skulle ta ett EKG på hans hjärta. Han satte även en sladd på hans tumme med hjälp av en klämma. Det var till syresättningen sa han. Efter 20 minuter var han klar med sitt EKG och syresättningen, då var det dags att bli skickad till röntgen. Jag blev nervös och tänkte, nej nu har dem hittat något fel på honom. Det kom en doktor och hämtade honom, en ung kille med super blont hår och blåa ögon. En mycket trevlig ung man som presenterade sig som Emil Karlsson. Nu åkte de iväg till röntgen, jag och min vän fick stanna kvar på rummet. Det tog inte så lång tid innan de var tillbaka, men vi hade suttit i tystad hela tiden. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Jag tittade på doktorn som kom mot oss med min lilla kille. Han verkade så allvarlig i sina steg. Väl framme sa han, jag har ett dåligt besked.
”Det kan vara cancer”
Orden ekade i mitt huvud, men jag stod blixt stilla. Min vän tog tag i min hand och sa
”är du okej?”
Ja, ja visst sa jag sådär tveksamt. Jag var i chocktillstånd. Sedan utbrast jag i gråt.
Vad hade jag gjort för fel, tänkte jag. Har jag ätit något dåligt under graviditeten? Har jag gjort något annat som inte var bra?
Doktorn tittade på mig och sa, ni kommer att bli inlagda på sjukhuset i förberedelse för en operation. Följ med här ska jag visa ert rum, sade han.
Det var ett helt vitt rum, kändes väldigt kallt och stelt. Inte en enda färg så långt ögat kunde nå. Jag rös till. Dagen gick och det blev nu dags för att lägga oss. Min vän sa hejdå och lovade att komma tillbaka imorgon, det var då han skulle opereras. Jag låg länge och stirrade i taket och bara funderade. Lillkillen sov lugnt och skönt i sin säng. Innan jag visste ordet av det var det morgon och dags för förberedelserna inför operationen. Han blev badad med speciellt medel, fick rena kläder och nya sängkläder. Han lades ner i sängen, och knappt 5 minuter efter kom 2 grönklädda män in och hämtade honom. Jag följde med och förstod nu att det var dags. Han kördes in i ännu ett vitt rum, men i detta rum fanns det en enorm lampa, maskiner och sprutor. Jag tog lillkillens hand och höll honom försiktigt, berättade samtidigt hur mycket jag älskar honom. Doktorn gav honom en spruta och plötsligt sov han. Tårarna rann ner för min kind när jag lämnade rummet och överlät min lillkille till doktorerna.
Utanför rummet stod min vän som genast gav mig en kram och lugnade mig med ord som, det kommer gå bra, han klarar detta. 4 timmar senare var operationen klar och nu var det bara en lång väntan på beskedet. Efter bara 2 dagar fick vi åka hem och fortsätta vänta på beskedet.
Vi återgick till vårt vanliga liv tills vi plötsligt får ett samtal. Det var en herre som sa
”vi har fått provsvaren och det visar ingenting”
Jag tog en lättnadssuck, men alldeles för tidigt
”Vi tror att vi har missat tumören, så ni får komma in idag, så blir det en ny operation imorgon”
Jag tackade för att han hade ringt och rörde inte en min. Jag började packa väskan samtidigt som jag ringde min mamma. Jag berättade att det var dags igen. Hon bad mig möta henne på sjukhuset, så det gjorde jag.
Väl framme på sjukhuset gick vi i korridoren till rummet igen. Det var kväll och nästan ingen där. Så jag och mamma bäddade ner lillkillen och sen gick vi och la oss. På morgonen vaknar vi av att sköterskorna badar lillkillen och byter kläder på honom. Precis som förra gången.
De bad mig och mamma att klä på oss för det var snart dags att gå. Vi skyndade oss och sen tog vi lillkillen och gick iväg. Samma långa väg mot operationen som förra gången.
Denna gång kändes det mycket värre. Så jag sa till min mamma att snart bryter jag ihop. De grönklädda läkarna mötte oss och sa direkt
”ingen får lov att följa med in idag”
Jag pussade honom på pannan och sa, jag älskar dig. Mamma gjorde samma sak. Sen kunde jag inte hålla mig längre, jag började gråta och utbrast NEEJ. Men han rullades in i rummet. Allt jag kunde se var en svart tunnel med ett svagt ljussken. Hjärtat slog nu i 190 och både jag och min mamma skakade av rädsla. Mamma var på väg att säga något, men precis då hör jag hur någon kallar på mig
”mamma. mamma”
Det hördes så långt ifrån, men jag kämpade för att komma närmre, då lyckas jag öppna mina ögon och ser min son stå framför mig. Jag tar ett djupt andetag och tittar mig omkring. Det var en dröm sa jag och pustade ut.
Det hördes så långt ifrån, men jag kämpade för att komma närmre, då lyckas jag öppna mina ögon och ser min son stå framför mig. Jag tar ett djupt andetag och tittar mig omkring. Det var en dröm sa jag och pustade ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar