Roman nr 2

Joanna Campbell är författare till bokserien "Thoroughbred", som är mer känt som Pollux populära Fullblodsböcker i Sverige. Den första boken, "A Horse Called Wonder" kom ut 1991, "Legacy's Gift" var den sista boken i samma serie och kom ut 2005. Hon skrev även Jockey drömmar.



Joanna har älskat hästar så länge hon kan minnas. Hennes morföräldrar bodde på en gård och hade plats för en häst men hennes föräldrar lät henne inte få en ponny. Dels hade de inte råd och dels trodde de att hon ändå skulle tröttna ganska snabbt. Men Joanna tröttnade aldrig på hästar.

Källhänvisning: Engelsktifokus.se

Finns det något bättre än att känna vinden ta tag i ditt hår och känna hur du har 600 kg galopperande under dig? Melanie Graham är en ung tjej vars liv kretsar kring hästar. Det finns inte en dag då hon inte drömmer om att bli jockey. Melanie är en liten nätt tjej, precis som en jockey skall vara. Enda problemet är att Melanie bor hos sin pappa som inte alls är särskilt hästintresserad. Men en sommar bestämmer sig Melanie för att spendera hela sommaren hos en släkting som bor på en stor hästgård. Ashley som är Melanies släkting har en dotter som heter Christina. Christina och Melanie är i samma ålder och båda två älskar hästar. När Melanie anländer till gården som är en stor känd fullblodsgård med massa fullblodshästar bestämmer hon sig snabbt för att bli Jockey. Gården är en typisk ”tävlingsgård” Stora fina stall med vita staket runt hagarna. Ashleys dotter Christina tycker inte att galopp är något för henne utan hon håller sig till Hoppningen. Under hela sommaren tränar Melanie varje dag med Ashley, flera gånger om dagen för att uppnå sitt mål. Gör detta att Melanies och Christinas vänskap blir lidande? Det blir många upp och nedgångar för Melanie. Hästar skadas, Melanie tar på sig skulden och massa andra händelser som är på väg att krossa Melanies dröm. Men klarar hon det? Blir hon Jockey?

Jag undrar hur det hade gått för Melanie om hon hade stannat kvar i storstaden med sin pappa. Hade hon då fortfarande satsat allt för att bli Jockey, eller hade hon tillslut tröttnat?
Man kan ju själv tänka sig hur det vore om man hade en dröm om att bli något, men för att uppnå sitt mål var man tvungen att flytta. Hade du gjort det? Jag vet att jag absolut hade gjort allt för att uppnå mitt mål. Men hur tänker man i en sådan situation? Betyder en dröm så pass mycket att man lämnar sin familj och flyttar någon annanstans? Tänk på de människor som inte har chansen att uppnå sina drömmar. Hur gör de egentligen? Fast i den situationen kanske man tänker att en dröm är en dröm. Detta kommer alltid att förbli en tanke för mig. Men Melanie kanske har svaren. Läs boken så får ni se hur det är att ha en dröm och ni får chansen att följa Melanie i önskan om att uppnå sin dröm.

För mig är bokens budskap, att vad du än drömmer om att göra så är det alltid värt ett försök. Du har inget att förlora på det, du kan bara vinna. Boken har ett väldigt spännande slut och det är definitivt en bok jag rekommenderar till alla er som har dröm ni vill skall bli verklighet. Ett plus är definitivt om du åtminstone är aningens hästintresserad. Texten är väldigt lättläst vilket gör att den passar alla.

Jag ger boken 5 stjärnor av 5.

Ungdomsroman

Pojken som kallades det

Jag valde att läsa en bok som heter Pojken som kallades det. Anledningen till att jag valde just denna bok är nog framförallt för att jag själv är mamma och inte kan förstå hur man kan göra så mot sitt barn. Jag förstod när jag läste baksidan på boken att jag skulle få en problematisk läsning. Förmodligen en del tårar och kanske en del hat? Det fick jag snabbt svar på.
Boken handlar om en pojke som heter Dave. Han bor med sin mamma, pappa och sina bröder. Dave var från början sin mammas favorit och hon var så snäll mot honom. Men plötsligt händer något man aldrig trodde skulle hända. Han blev mer och mer misshandlad av sin egen mamma. Han blev slagen, fick bo i källaren och fick nästan ingen mat alls. Redan här hade det gått så långt för mig att jag bara ville slänga boken och aldrig mer höra talas om den igen. Men jag förstod att jag måste ta mig igenom boken. Man kan ju fråga sig vad det var som gjorde att Daves mamma började behandla honom illa? Han kanske har betett sig illa i skolan, dåliga betyg. Jag vet inte ens om han hade gjort något, eller hon bara en dag flippade ur. Om Dave hade tur kunde han få resterna av sin familjs mat, men hade han otur eller hade varit olydig fick han ingenting. Dave gick fortfarande i skolan och varje dag blev lärarna mer och mer misstänksamma mot hans blåmärke som hans mamma hade orsakat vid slagen. Dave förnekade alltihopa och försökte jämt dra sig ifrån när lärarna började ställa frågor om hemmet och hur Dave egentligen mådde. Hade jag varit lärare på den skolan hade jag genast börjat luska lite mer inom detta. Kanske var det något de redan gjorde. Han mådde så pass dåligt att han började stjäla mat från andra barn i skolan. Det är ju inte så konstigt för han visste ju inte om han skulle få någon mat när han kommer hem. Jag hade själv också börjat stjäla mat. Så jag tycker Dave gjorde rätt. Han hade inte överlevt om han inte fick i sig mer mat än hans mamma gav honom. Tyvärr misstänkte hans mamma att han hade gjort detta och bad honom spy upp maten för att sedan tvinga honom att äta upp den igen. Hur sjukt får man lov att vara som person? Hur kan man njuta av att se någon lida på det viset? För hon måste ju ha njutit? Hur kan man annars fortsätta med all denna misshandel? Känns fortfarande lite mystiskt för mig att hon först älskade Dave överallt annat och sedan började misshandla honom. Kan psykiska sjukdomar bara komma så över natten? Detta är något som jag har tänkt på genom hela boken, och även nu efter att jag har läst klart den. All denna misshandel, både psykiskt och fysiskt pågick länge. Men en dag tar skolan tag i det och tillkallar polis. Polisen gör en snabb utredning och hjälper Dave. Han skulle äntligen bli fri från allt skit han fått utstå. Han skulle få komma till ett barnhem. Äntligen skulle han få en varm säng, rena kläder och mat i sin mage. Allt skulle ordna sig för honom.

Detta var en mycket gripande bok. Kan ärligt säga att den fick mig att gråta många gånger. Gick ibland så långt att jag gick in i sovrummet där min son sover och pussade honom försiktigt på pannan. Detta var en lång bok att ta sig igenom. Jag personligen fick ta många pauser i boken. Både för att jag skakade av ilska men även kunde känna hur Dave led. Fick hämta andan och sedan börja läsa igen. Detta är en verklighetsbaserad bok skriven av Dave Pelzer. Jag tycker det är en bok som alla borde läsa. Tycker speciellt det är en bok som lärarna antingen läser högt ur eller låter eleverna själva läsa på lektionstid, då detta faktiskt händer fler än man tror. Ser man att en person i sin närhet mår dåligt, tveka inte att prata med personen. Fråga hur han/hon mår. Du kan hjälpa en person lika brasom skolan hjälpte Dave. 
 

Novell. andra utkastet

Rädslan
En dag kunde han inte andas ordentligt. Jag hörde hur det rosslade från lungorna på honom. Jag tänkte för mig själv, vad ska jag göra? Vad är det för fel på honom? Jag fick snabbt släppa all oro och rädsla och försöka hjälpa honom. Jag tog upp honom i knät och ringde efter en vän som fick komma hit och hjälpa mig. När min vän äntligen öppnade dörren till min lägenhet, kallade jag på henne, kom fort. Hon tittade på honom och sedan på mig. Jag kände hur paniken steg. Jag blev kallsvettig, nervös och började skaka. Såg även hur min väns kroppsspråk förändrades. Då insåg jag att detta kan vara illa. Jag släppte ner honom på golvet och lät honom leka medans jag hämtade vatten. Sa till min vän att du stannar du hos honom hela tiden. Det lovade hon såklart att hon skulle göra. När jag kommer tillbaka med hans vatten såg jag hur han log mot mig. Kollade i hans ögon och vilken glädje de utstrålade. Paniken la sig för tillfället, tills jag tittade på hans mun. Den var alldeles blå runt läpparna, inte på, men runtom. Bad min vän att fort ringa ut till akuten. Hon förklarade vad vi hade sett och att han låter rosslig i andningen. När hon hade lagt på telefonen vänder hon sig om till mig och säger, packa en väska så kör jag fram bilen. Vi måste till sjukhuset direkt. Väl framme vid sjukhuset möttes vi i dörren av tre långa herrar, jag la extra märke till den ena, han hade långt mörkt hår och en mörk mustasch. Han talade långsamt och väldigt mörkt. Han berättade att han ville ta ett EKG på hjärtat och även kolla syresättningen. Det ville han göra för att försäkra sig om att han fick tillräckligt mycket syre till hjärtat. Vi fick följa med in i ett vitt rum. Där stod en maskin redo att kopplas till min lilla kille. Den mörka herren började klä av honom och sätta fast massa sladdar med hjälp av sugproppar. Han förklarade att det var maskinen som skulle ta ett EKG på hans hjärta. Han satte även en sladd på hans tumme med hjälp av en klämma. Det var till syresättningen sa han. Efter 20 minuter var han klar med sitt EKG och syresättningen, då var det dags att bli skickad till röntgen. Jag blev nervös och tänkte, nej nu har dem hittat något fel på honom. Det kom en doktor och hämtade honom, en ung kille med super blont hår och blåa ögon. En mycket trevlig ung man som presenterade sig som Emil Karlsson. Nu åkte de iväg till röntgen, jag och min vän fick stanna kvar på rummet. Det tog inte så lång tid innan de var tillbaka, men vi hade suttit i tystad hela tiden. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Jag tittade på doktorn som kom mot oss med min lilla kille. Han verkade så allvarlig i sina steg. Väl framme sa han, jag har ett dåligt besked.
”Det kan vara cancer”
Orden ekade i mitt huvud, men jag stod blixt stilla. Min vän tog tag i min hand och sa
”är du okej?”
Ja, ja visst sa jag sådär tveksamt. Jag var i chocktillstånd. Sedan utbrast jag i gråt.
Vad hade jag gjort för fel, tänkte jag. Har jag ätit något dåligt under graviditeten? Har jag gjort något annat som inte var bra?
Doktorn tittade på mig och sa, ni kommer att bli inlagda på sjukhuset i förberedelse för en operation. Följ med här ska jag visa ert rum, sade han.
Det var ett helt vitt rum, kändes väldigt kallt och stelt. Inte en enda färg så långt ögat kunde nå. Jag rös till. Dagen gick och det blev nu dags för att lägga oss. Min vän sa hejdå och lovade att komma tillbaka imorgon, det var då han skulle opereras. Jag låg länge och stirrade i taket och bara funderade. Lillkillen sov lugnt och skönt i sin säng. Innan jag visste ordet av det var det morgon och dags för förberedelserna inför operationen. Han blev badad med speciellt medel, fick rena kläder och nya sängkläder. Han lades ner i sängen, och knappt 5 minuter efter kom 2 grönklädda män in och hämtade honom. Jag följde med och förstod nu att det var dags. Han kördes in i ännu ett vitt rum, men i detta rum fanns det en enorm lampa, maskiner och sprutor. Jag tog lillkillens hand och höll honom försiktigt, berättade samtidigt hur mycket jag älskar honom. Doktorn gav honom en spruta och plötsligt sov han. Tårarna rann ner för min kind när jag lämnade rummet och överlät min lillkille till doktorerna.
Utanför rummet stod min vän som genast gav mig en kram och lugnade mig med ord som, det kommer gå bra, han klarar detta. 4 timmar senare var operationen klar och nu var det bara en lång väntan på beskedet. Efter bara 2 dagar fick vi åka hem och fortsätta vänta på beskedet.
Vi återgick till vårt vanliga liv tills vi plötsligt får ett samtal. Det var en herre som sa
”vi har fått provsvaren och det visar ingenting”
Jag tog en lättnadssuck, men alldeles för tidigt
”Vi tror att vi har missat tumören, så ni får komma in idag, så blir det en ny operation imorgon”
Jag tackade för att han hade ringt och rörde inte en min. Jag började packa väskan samtidigt som jag ringde min mamma. Jag berättade att det var dags igen. Hon bad mig möta henne på sjukhuset, så det gjorde jag.
Väl framme på sjukhuset gick vi i korridoren till rummet igen. Det var kväll och nästan ingen där. Så jag och mamma bäddade ner lillkillen och sen gick vi och la oss. På morgonen vaknar vi av att sköterskorna badar lillkillen och byter kläder på honom. Precis som förra gången.
De bad mig och mamma att klä på oss för det var snart dags att gå. Vi skyndade oss och sen tog vi lillkillen och gick iväg. Samma långa väg mot operationen som förra gången.
Denna gång kändes det mycket värre. Så jag sa till min mamma att snart bryter jag ihop. De grönklädda läkarna mötte oss och sa direkt
”ingen får lov att följa med in idag”
Jag pussade honom på pannan och sa, jag älskar dig. Mamma gjorde samma sak. Sen kunde jag inte hålla mig längre, jag började gråta och utbrast NEEJ. Men han rullades in i rummet. Allt jag kunde se var en svart tunnel med ett svagt ljussken. Hjärtat slog nu i 190 och både jag och min mamma skakade av rädsla. Mamma var på väg att säga något, men precis då hör jag hur någon kallar på mig

”mamma. mamma”
Det hördes så långt ifrån, men jag kämpade för att komma närmre, då lyckas jag öppna mina ögon och ser min son stå framför mig. Jag tar ett djupt andetag och tittar mig omkring. Det var en dröm sa jag och pustade ut. 

Det skvallrande hjärtat

Edgar Allen Poe

Jag har precis läst ”Det skvallrande hjärtat”. En Novell skriven av Edgar Allan Poe.
Novellen berättas i jagperspektiv, han pratar om sig själv i både nutid och dåtid.

”Jag har varit och är fruktansvärt nervös, men varför påstår ni att jag är galen?”

Jag tycker att huvudpersonen uppfattas som psykiskt sjuk. Det tycker jag med tanke på att  han hör röster i huvudet, inbillar sig saker och är som person väldigt instabil. Han fick en känsla av att ”mannens” öga på något sätt fick blodet i hans ådror att isa, långsamt, mycket långsamt. Man får veta att han bestämmer sig för att göra sig kvitt ”mannens” öga. Allt detta tyder på att han är psykiskt sjuk. Jag tycker absolut inte att personen är trovärdig. Jag reagerade direkt på ett stycke från texten,

”Det blev högre och högre och högre! Men de bara log och fortsatte sitt vänliga småprat”

Jag anser att om en man hade betett sig som han gjorde, nervös och pratade högt och ljudligt för att dölja ljudet som bara han hörde. Då hade poliserna inte fortsatt sitt vänliga småprat utan direkt agerat och tagit in honom på förhör. Med tanke på vad man ser på tv, minsta lilla osäkerhet och poliserna agerar direkt. Därför börjar jag tro att mannen antingen drömmer alltihopa eller inbillar sig att det verkligen händer. Men tanke på hans psykiska sjukdom och hans beteende vore det inte alls konstigt om det var på riktigt för honom.
Men som sagt detta är inte trovärdigt alls. Finns inte en chans att polisen bara skulle sitta där och le medans han beter sig som en tokstolle.

Mitt favorit citat ur boken "Pojken som kallades det"

Plötsligt blev Hennes röst iskall och Hon hötte med fingret mot mitt ansikte och väste:  ”En sak ska du ha jävligt klart för dig! Det finns inget du kan göra att imponera på mig! Förstår du vad jag säger? Du är en nolla! Ett Det! Du existerar inte! Du är ett missfoster! Jag hatar dig och jag önskar att du vore död! Död! Fattar du? Död!”

Detta är ett citat ur boken Pojken som kallades det. En verklighetsbaserad bok, skriven av Dave Pelzer.

Jag valde detta citatet för det är ett av de få citat som verkligen satte sig i mitt huvud. Hur kan man bara säga så till sitt eget barn? Hur kan man ens säga så till någon? Låter fel att skriva att jag gillar detta citatet, men det gör jag. Jag gillar det av en anledning, den anledningen är att man verkligen ser i bara det citatet, hur Dave har det hemma. Hur lite hans mamma bryr sig om honom och hur mycket ilska han får ta emot. Hur mycket smärta hans mamma orsakar honom är helt sjukt. Jag kan inte förstå hur Dave lyckades ta sig ur detta. Jag hade varit knäckt långt innan de värsta hann hända mig.

Blogguppgift

Efter mycket letande hittade jag tillslut en intressant blogg.
http://www.mammabecka.se/
Tjejen som har bloggen är en ung ensamstående mamma från Malmö. Becka har en liten son som är sjukt. I bloggen skriver hon mycket om väntan på utredningen av hennes sons sjukdom. Det man får veta är att sonen, Oliver får genomgå en sömn EEG. Resultatet visar att Oliver har små kramper. Sjukdomens namn är Epilepsi. Hon berättar om hur ont det gör i hennes hjärta varje gång Oliver ska ta sina mediciner, hur hon önskar att han fick vara frisk. Oliver har även drabbats av andra problem. Luftrörs problem men han har även haft lunginflammation. Som om Epilepsin inte var tillräcklig att handskas med. Vissa kvällar när Becka har lagt Oliver i sängen och sagt god natt, kan hon inte hindra tårarna från att rinna. Hon känner att hon alltid måste vara så stark, men ibland bryter även hennes ”svaghet” fram.

Jag kan verkligen känna med Becka, då jag själv har en son som varit sjuk. Jag spenderade hela sommaren 2010 på sjukhuset med min son, Maximilian. Maxi som jag kallar honom, gick igenom 2 operationer för något de trodde var cancer. Men som tur är, var det inte cancer. Det var en förstorad körtel. Men jag kände som Becka, att jag var tvungen och vara stark hela tiden. Men när Maxi inte var i närheten så bröt även jag ihop. Jag kände mig så svag och hjälplös men att gråta är inte svaghet utan det är fullt mänskligt. Så tycker jag i alla fall.

 Det Becka skriver om är väldigt intressant för allmänheten men väldigt jobbigt för henne.

All väntan på provsvar och framförallt väntan på en fullständig diagnos för Oliver måste vara knäckande. Men Becka klarar det bra och jag beundrar hennes styrka.

En mycket bra och känsloväckande blogg som jag skulle kunna läsa om och om igen. Jag rekommenderar dig att läsa Beckas blogg och kanske lämna en kommentar. Skänk henne lite styrka.
Hon får verkligen ett stort beröm av mig. Att dela med sig av sitt liv trots motgångarna är starkt gjort. Oliver skall vara glad att han har en mamma som henne.

 

Dikten, Dagen Svalnar

Har fått en önskning om att skriva av dikten jag analyserade i tidigare inlägg.
Så, här är den :)
 
Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.